Ljuset i tunneln…

Var hos min ssk igår för att gå igenom sensorvärdena. Oj vad tydligt man ser trender om man jämför med vanliga mätningar. Hittade en trolig förklaring till mina höga natt och morgonvärden. Så tydligt att det var pinsamt. Jag ligger jättepressat från lunch och framåt. Så pressat under lång tid att jag troligtvis har en rekyl under natt och småtimmarna där levern är med och jäklas:)

Simpelt att avhjälpa. Har sänkt basalen på eftermiddagen och redan imorse hade jag ett bättre värde 6, 2 mmol.

Jag har ju tänkt att höga värden motas i grind med insulin…nä nu blev det ju tvärtom.  Tog bort insulin för att avhjälpa låga värden som i sin tur avhjälper de höga värdena.

Jag har varit sjuk den här veckan.  Ketoner och höga värden men nu har det vänt. Hör och häpna så har jag stannat hemma från jobbet!!!

Något annat som hände igår var att jag bröt ihop lite hos ssk….berättade hur jäkligt det har blivit med axeln igen och sömn och allt. Så skönt att ösa ur sig.  Jag fick lova att söka hjälp inom två veckor och det ska jag.

Jag ska få ha sensorn igen om några veckor om jag mår bättre.  För att se om ändringarna hjälpte.  Jag ser fram emot det.

Ni ser va!!?? Det ljusnar…det gör det!

Kram på er alla snälla goa medkännande underbara människor som bryr er. Både er jag känner irl men även ni andra diabetiker som jag aldrig träffat men ändå känns det som vi har det♥♥♥

Tjing!

Annonser

Hundglädje!

Idag har det som varje söndag varit hundträning på klubben.
Trots minimal sömn kände jag ändå att jag var peppad.  Nisca också förstås. I gråvädret begav vi oss och träffade på några klubbkamrater där. Vi konstaterade att det var hundväder;)

image

Vi körde fartfyllt idag. Många långa inkallningar,  budföring och långa rapporteringar blandat med stadga. Nisca är en fartfylld dam och jag önskar att jag hunnit knäppa ett kort på henne Idag när hon kom springande mot mig. Hela hon utstrålar glädje och det bara skvätter lera när hon tar fart.

Mitt blodsocker sjönk på klubben. Det kändes som en jättekänning men jag hade sju….har ju legat högt flera dagar nu och kroppen har vänt sig vid det…bara att härda ut fejkkänningarna tills värdena är mer normala igen.

Imorgon är det ny arbetsvecka. Har bestämt mig för att ta en dag i taget ett tag nu.

image

Tjing!

Lördag

Seg dag efter nattens minimala sömn.

Jag har läst era tankar. Både här och på fb.  Naturligtvis har ni rätt. Detta gynnar ingen och drabbar i slutänden fler än mig.

Jag vet inte varför jag drar mig för vård. Kanske känslan av att vara sjuk och otillräcklig. Precis nu när jag äntligen känner mig som vem som helst. Jobbar som vem som helst. Inga papper att fylla i för pengar där man hela tiden talar om hur otillräcklig jag är.

Sen känns det sådär…ingen läkare kunde ju tala om exakt vad som var fel på axeln. De sa bara att det kommer att ta tid att bli bättre…vem säger att de kan hitta en orsak nu?

Jag ärbinte hjälpt av att stanna hemma från jobbet. Jag mår bäst när jag jobbar.

Hursomhelst så vaknade jag efter mina två timmar på soffan med huvudvärk. Slö och omotiverad. Mini drog till en kompis på övernattning och jag kände bara att jag ville ut ur huset.

Kammade till mig och dolde de värsta påsarna under ögonen och tvingade sedan resten av familjen ut på en lunchdate.  Vi åkte till Västerås och shoppade lite och jag kan stolt meddela att jag köpt min första julklapp för i år. Har aldrig varit ute så tidigt förr så det är stort vill jag lova:)

Känslorna far lite upp och ner men en lugn dag med älskade familjemedlemmar ger mig energi och glädje!

Ha en skön kväll!

Tjing!

Nattblogg

Det är väl ganska uppenbart att bloggen inte är prioriterad just nu.

Jag känner att jag har få positiva saker att skriva om nu. Inte så att hela livet är kass…verkligen inte. Min älskade familj mår väl och vardagen rullar på för oss alla. Det är mer jag…

Ni vet såna dagar när man håller nästippen ovanför ytan. När man utan minsta marginal orkar. När man längtar efter att dagen ska vara överför man är så slut. Ni vet…när minsta lilla blir stort. När tålamodet och tårarna lurar bakom närmsta hörn.

Så är det nu och har varit bra tag. Jag är en robot och en sjuhelsikes skådis. Ingen i min närhet kan ana stormen inom mig. Ingen skulle kunna se igenom mitt leende och genomskåda mitt ”jo tack, bara bra”.

Ekorrhjulet. Det där förbaskade ekorrhjulet. Nä, jag pratar inte om familjelivets ekorrhjul. Det deltar jag mer än gärna i. Jag menar hälsans ekorrhjul.

Jag vet att det är en hel del diabetiker som läser här. Både nydebuterade och gamla rävar som jag;) jag vill verkligen inte förmedla en bild av diabetes som ett helvete och skrämma livet ur er. Diabetes är mycket jobb, mycket planering, mycket att tänka på men det är inte alltid ett helvete.

Det som är ett ekorrhjul för mig nu är diabetes i kombination med smärta. Diabetes, smärta, sömnbrist, stress och dum envishet.

Jag har ju jobbat fullt sedan januari efter älgkrocken.  Det här gått bra fram till för ett antal veckor sedan. Jag fick en svacka och hade ont på nätterna igen. En svacka tänkte jag och väntade kallt på att det skulle ge sig. Nope…blir inte bättre. Är tillbaka på maxdos med smärtstillande igen. Sover en till två timmar varje natt och har blodsocker därefter.
Min största fasa är att inte få jobba. Att vara sjukskriven var inte min grej. Kände mig inte alls bekväm med det.
Resultatet är att jag går till jobbet varje jäkla dag oavsett…fasaden börjar spricka. Jag är inte mig själv alls och orken är noll.

Har inte ork att jobba med blodsockret. Har inte ork till att börja en ny vända med axeln hos alla doktorer. Jag vill bara att det ska funka att jobba och fixa familjelivet. Har bestämt mig så många gånger för att ta en sjukdag och ringa doktorn och tala om hur det ligger till men varje morgon står jag ändå påklädd på väg till jobbet.

Envishet…jag är född sån säger min pappa jämt och han har nog rätt. Nu är det bara så att envisheten inte gynnar någon. Att det ska vara så svårt att vara svag…

Kanske hjälper det att få saker på pränt. Att få sortera tankarna och få lite feedback??

Hoppas ni sover gott!

Tjing!